Det är kul att vara ful

Detta konstaterande kom fia och jag fram till igår. Det är så jädra skönt att inte bry sig om hur man ser ut! Jag är medveten om att man skulle kunna göra en hel del för att se lite piggare och fräschare ut men det är helt enkelt inte jag. Jag kan inte ha smink på mig för det känns som jag har en mask som täcker hela ansiktet. Om jag inte duger precis som jag ser ut då får det vara.
Men naturligtvis bryr jag mig om mig själv. Jag försöker ta hand om mig på ett sätt som gör att jag fortfarande känner mig som mig själv. Jag kan ha kläder som är helt omoderna och färger som absolut inte passar ihop - men jag trivs med det! Annars skulle jag inte ha det så. Och försöker inte dölja varken det eller hur jag ser ut. Jag får finnar och blemmor i ansiktet men jag försöker inte täcka över dom. Mitt hår är ofta torrt och risigt men det finns inte mycket jag kan göra åt det. Eller vill för den delen. Om jag inte såg ut som jag gör så skulle jag inte vara jag. Och jag förstår hur mycket jag uppskattar mitt stundtals tråkiga, men välbekanta ansikte. För en av mina mardrömmar brukar handla om att jag vaknar en morgon och tittar mig i spegeln och ser någon annans ansikte. Och när jag vaknar blir jag så oerhört lättad över att det bara var en dröm. Det är just i den stunden jag inser hur glad jag är över alla mina fel och brister för jag skulle inte för någonting i världen vilja vara någon annan. Och när allt känns tungt tänker jag på detta och det ger mig kraft att fortsätta vara den jag är, utan att ändra mig och falla för påtryckningar. Jag är jag helt enkelt, take it or leave it.