Jag har fattat ett beslut nu.
Aldrig mer säger jag bara, aldrig. Nu är det slut med det. Jag vågar inte tänka på all den tid som gått åt till detta. Men nu är det slut för alltid. Jag känner mig helt plötsligt så lätt. Men samtidigt orolig, som alltid när jag ställs inför något nytt. Men jag kommer klara det med. Om jag bara ser det som en utmaning kommer det att gå som en dans. För jag är ingen förlorare. Jag ger mig inte utan kamp. Denna dag, om någon, har varit ett bevis på det. Jag ger mig aldrig. Och även den vetskapen gör att jag känner mig lite lättare. Men det är inte utan kluvenhet, dock. Min ständiga tävlan mot mig själv, mina ständiga utmaningar mot mig själv och mina peptalks till mig själv tar på krafterna och jag kan inte låta bli att grubbla - tänk om kraften tar slut? Vad händer då?
Jag vågar inte tänka så, vill inte tänka så, förtjänar inte aatt tänka så. Tänker istället på den oerhörda viljestyrka och envishet som jag vet att jag besitter. Och det är jag i alla fall säker på - viljan kommer aldrig att överge mig. Jag har tagit mig dit jag är idag på grund av min vilja, och jag känner mig trygg i att denna vilja kommer att ta mig till mina stora mål. Kraften kan ta slut. Men viljan att gå framåt och kämpa mot det som berövar mig denna kraft kommer aldrig att ta slut. Jag har vunnit förr och jag kommer göra det igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar