Det jag inte kan vara utan

Nu kanske du tänker att jag ska skriva mat eller luft eller CSI på tv eller nått. Men icke! Det är mina glasögon. Och inte för att jag ser dåligt utan dom utan för att dom är en så naturlig del av mig att jag känner mig naken utan dom. Även om jag över en natt skulle få perfekt syn skulle jag använda glasögon för att jag älskar dom!
Jag gjorde ett fåfängt försök att använda linser på gymnasiet men (tack å lov) gick det åt pipsvängen. För det första skavde dom och gjorde att jag blev torr i ögonen, för det andra kände jag så tydligt att mitt filter gentemot omvärlden var borta. Och det kan jag tycka än i dag - att glasögonen är ett filter som skyddar mig, som håller mig distanserad. Och jag gillar det. Vissa kanske skulle tycka att detta är ett uttryck för rädsla - rädsla för närhet, att låta någon skåda in i själens spegel. Men det tycker inte jag att det är. Jag tycker att man måste förtjäna att skåda in i denna spegel och då fungerar glasögonen som ett ypperligt bra hjälpmedel. För om någon lyckas med detta vet jag att jag kan lita på den personen, och att han eller hon förtjänar att bli insläppt. Och jag kan skydda mig själv från svek och besvikelse.